I den tunga sensommarvärmen kan jag förnimma hösten.
Det är som ett lager av luft ovanpå. En högre luft.
Ett löfte om något annat.
En morgon, dock, som en kraftfull påminnelse om det som var.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv erfarit cellernas förmåga att lagra känslominnen så.
Förra hösten finns i min kropp.
Under tystnad andas jag in och undrar om det är nu jag ska förbereda mig för ännu ett steg. Jag rafsar ihop mina bitar. Sköra som fjolårets löv i solen.
Hjärtat frågar mig vem jag ska ringa. Vems hand som kan hålla min på en söndag med kanske stora beslut.
Jag tänker på dem alla några varv.
Men i de stora besluten har jag kanske ändå ett behov av att vara ensam.
Under året som passerat har jag mött mig själv så många gånger där. Stirrat in i det trötta vitögat och andats mig igenom nattens längsta timme.
Saker har gått min väg.
Allt är väderbitet och liksom lagat nu.
Jag ska navigera i sorg vars djup växlar från dag till dag, och i det skakiga bröstet blommar samtidigt lyckan.
(På söndagen blir det tillslut pappa som ringer till mig.
När vi lagt på har jag fattat ett beslut. Trotts allt).