Bara jag

Hon håller om mig bakifrån i soffan. Jag har redan bytt om till mjuka pyjamasbyxor och sockor, ytterdörren står fortfarande öppen, på den blanka himlen ligger täta gråblå moln.
Dem ser overkliga ut.
Så som himlarna här så ofta gör.

På ett sätt har jag givit upp. På ett sätt kanske ändå inte.
Min kropp är så dränerad av avgörande ögonblick och astronomiskt stora beslut. Den vill inte mer.
Den vill ro.

Sen kommer telefonsamtalet.
”Ja..
……det gick din väg”

Vi skriker lite rakt ut och hoppar tillsammans upp och ner i köket.
För sådant är livet med henne.

I bilen ringer rösten upp igen.
”Är det bara du som ska stå på kontraktet?”

Ja.
Bara jag.

Alla dessa signaturer senare. Mitt namn som ogift.
Jag tycker om bokstaven L och hur naturlig den känns i min hand.
Mitt namn.
Bara jag.

En plats till mig och mina barn.
Rostrött tegel från 1960, fyrkantiga fönster och ekot i en trappuppgång.
Inte en plats så som jag tidigare drömt om platser.
Inget av allt det där.

Ett halvt liv senare handlar inte mina drömmar längre om sådant som direkt går att ta på eller äga.
Inga målbilder.
Inga projekt.
Inget liv som levs för något som komma skall.

Så tacksam för allt vad jag lät livet lära mig,
fastän det gjorde så ont.