Vi börjar så sakta med innerfönstren och eldar i kökspannan.
Allt med ett gammalt hus känns som en vetenskap för sig, och jag finner inte riktigt tiden att sätta mig in i allt jag borde.
Men jag tänker att vi kommer dit.
Att vi hör hemma här.
Det är fin vecka som passerar . En sådan med ombäddad säng och smutsig disk som liksom går mig obemärkt förbi. Jag arbetar många timmar och mitt hjärta slår lika hårt i bröstet varje dag. Jag arbetar med den här patientgruppen, och en ständigt närvarande känsla av att ha ett av världens viktigaste jobb. Och jag tänker att det är ett sådant privilegium, att kunna leva på sitt kall.
11 Comments
malin
26 september, 2014 at 19:53<3
Tuva Minna Linn
27 september, 2014 at 11:45🙂
Gabriella
26 september, 2014 at 20:22Älskar dina bilder! Oh oj vad jag önskade du skrivit detta inlägg några timmar tidigare eftersom jag själv precis stått o svurit över dessa inne fönster o remsor som jag fattigt fuktade inte alls som din man i en vatten skål! Hoppas innerligt inte mina lossnar nu!
Tuva Minna Linn
27 september, 2014 at 11:48Haha…ja…hoppas. Vi lät endel gammal tejp sitta, kändes som ett evighetsjobb att få bort. De flesta behöver ändå målas om. Kommer ni att kunna nyttja torpet året runt? Finns det någon uppvärmning vill säga?
Gabriella
27 september, 2014 at 15:21Ja hoppas de håller! Jo de finns~ har en kamin som jag eldar i flitigt och så finns det element .Ovan våningen blir dock för kall märktes i natt :S så håller oss på nedanvåningen.
SaraMy
27 september, 2014 at 10:34Du är så bra <3
Tuva Minna Linn
27 september, 2014 at 11:48Du med:)
Mawintage
29 september, 2014 at 20:31Jag delar din känsla, en verklig lycka att få jobba med det som en brinner för, där hjärtat finns. Där en kan göra skillnad för de som har mest behov av skillnad. Fint skrivet och dina bilder ger en lika härlig känsla som alltid.
Tuva Minna Linn
3 oktober, 2014 at 09:54Visst är det så:) <3
Anette
1 oktober, 2014 at 17:30Men så märkligt, jag läste om detta nyligen och tänkte då på dig! Att det nog var just unga kvinnor med denna problematik som du arbetade med. Det kändes liksom som din grej på något sätt. Härligt att du har hittat rätt! Det är verkligen ett privilegium. Själv vet jag inte riktigt vad som är mitt kall, men jag vet i alla fall att det jag gör nu inte längre är rätt för mig. Har vidareutbildat mig men inte hittat jobb inom det området, så nu är jag tillbaka i mitt gamla yrke igen. På ett nytt jobb som jag nyligen har börjat. Trivs inte alls och känner mig rätt ledsen. : / Men förhoppningsvis är det tillfälligt och jag kan trampa upp en ny stig snart!
Tuva Minna Linn
3 oktober, 2014 at 09:53Vad kul att du tänkte så:) Jag har hittat min plats, tillslut.
Hoppas att du också är påväg mot din<3 Det tror jag.