Jag plockar ihop mina saker.
Mössan långt ner över pannan och vantarna över handlederna. Såhär års är allting ett skydd för mig.
Min blick fastnar på klockan som ligger ensam och badar i morgonljus och byggdam.
Den brukade hänga på hennes vita betongvägg inne i på Norrebro.
En svart tickande cirkel.
Det slår mig hur mycket den väcker.
Vår relation har alltid handlat så mycket om tiden.
En upplevelse av att ha mycket eller lite av.
I den andra halvan av mitt liv är tiden något centralt.
Dem jag älskar högst är inte alltid hos mig.
En svart tickande cirkel i mitt bröst.
Den gör mig närvarande, lycklig, sorgsen, ensam..
Den gör aldrig ingenting.
