Julen passerade i en andhämtning.
Vi kommer hem igen från Södermanland och bäddar med nya täcken i huset där ingen eldat på fyra dygn.
Jag sover ändå oroligt.
Lyckas lokalisera en längtan inne i mitt bröst, den viskar om ett slut.
Ett slut på året då jag gjorde mitt bästa men aldrig lyckades stanna i det. Ett slut på året då drömmar kolliderade och min lust till kreativitet långsamt kvävdes.
Eller ändrade den kanske form?
Det har varit mycket.
Med flytt, nytt jobb, körkort och inte minst ett litet barn.
Det är också den meningen som jag måste ta mig själv tillbaka till, gång på gång. Jag tycks fastna i värderande kring huruvida jag kunnat göra annorlunda, trots att jag vet att det inte tjänar något till.
Trots att jag vet.
Tanken väcker mig 05 och stannar hos mig under morgontimmarna.
Jag saknar ingenting.
Allt jag vackrast velat vilar i min hand nu.
Men även på den platsen förblir livet komplicerat, halt och skört.
Tack för att du delar med dig. Känner igen mig och det är så skönt.
Tack själv, det är skönt även för mig…att veta att du känner igen dig<3
⭐️⭐️⭐️
🙂 🙂 🙂
De tre sista raderna.. Ingen har beskrivit det bättre. Jag tar dem med mig i hjärtat.
Tack.
Så fint att de träffade dig. Det gör mig mäkta glad ska du veta.
Fint.
Tack <3
Åh, ditt språk. Du har en unik röst och jag älskar den. Blev också väldigt berörd av de där sista raderna… både sanningen och skönheten.
Tack Anette! Önskar dig ett fantastiskt 2015!
Önskar dig detsamma! <3