Vi flyttar in i stora salen.
En kväll tjafsar vi färdigt om vilken soffa som ska stå i vilket rum, och jag är glad.
Glad att det är över.
Det känns å småaktigt och jag får ont i magen av att vi har fyndat så många soffor genom åren. Så många fler än vad vi egentligen behöver.
Uppenbarligen.
Och jag ska säga något om inredning jag med. I stort.
Jag tänker på det här med att vara personlig.
I mitt huvud kan jag problematisera det så många varv. Och jag kommer alltid fram till att jag inte riktigt vet vad det är.
Jag tänker att de flesta människor, oavsett ambition, nog upplever sitt hem som personligt ändå. Det är ju personen ifråga som bor där.
Allting är oftast hämtat någonstans ifrån på ett eller annat sätt.
Jag själv har många inspirationskällor, olika årtionden och olika kulturer. Vilket som helhet säkert ger ett personligt intryck, men de mesta som ni ser även hemma hos oss är ju något som min man eller jag har sett någon annanstans i någon form, någon gång.
Det jag ville säga är mest att identitetsskapande kan bli så otroligt tröttsamt.
Att vara unik.
Runtikring mig ser jag hur det är lika mycket en frihet, som ett krav.
Och för vems skull?
Som livet är nu så bryr jag mig mest om känslan i vårt hem. Jag vill skapa rum för vår dotter där hon kan få utlopp för kreativitet och nyfikenhet.
Jag vill inte behöva säga ajabaja hundra gånger varje dag.
Jag vill att hon ska minnas dofter, värme, och ett hem där hon alltid var delaktig.
Ibland har jag känt en molande skam när någon kommit hem till oss, över disk och smutsigt badrum.
Men jag påminner mig alltid om att den inte är berättigad.
Jag påminner mig alltid, om att jag inte ens vill vara sån.
På bild så slutade jag att lägga saker tillrätta. Dels för att jag inte har den tiden, dels för att jag ville åt den utmaningen jag finner i att fånga verkligheten på ett vackert sätt. Just bara så om den är.
Med sladdar och brödsmulor och gårdagens disk.
Jag insåg att jag ville fotografera på samma sätt som jag skrev.
Det är ju givetvis inte för alla. Och de allra flesta som läser bloggar är säkert på jakt efter något annat.
Men i slutändan så kan vi nog bara skapa den blogg som vi själva skulle vilja läsa.
11 Comments
Malin persson
4 januari, 2015 at 20:00Underbart, älskar hur du beskriver din inreding, hur du skriver och fotar!!!
Gott nytt år föresten;)
Tuva Minna Linn
5 januari, 2015 at 23:21Åh, jäklar så glad jag blir att du gillar. Det är ömsesidigt:)
Gott nytt till dig med!
Elis
4 januari, 2015 at 20:15Det är just din ärlighet som gör att jag, efter mer än 3 år fortfarande följer din blogg. Tack <3
Tuva Minna Linn
5 januari, 2015 at 23:22Är glad att du följer…mer än tre år. Sådant är så stort för mig, känner mig hedrad.
Tack:)
Pingback:
4 januari, 2015 at 22:21enannanhelena
5 januari, 2015 at 07:36Bra skrivet.
Som vintage-entusiast, sedan mer än tjugo år tillbaka, skulle jag kunna skriva en massa om ”personlighet” här, men det ska jag inte. Vill bara uttrycka en oro över all denna ängslan, som en del verkar känna över hur det ser ut i deras hem. All denna energi som verkar gå åt till… inredning.?! Glöm inte att ha lite kul också, tänker jag. 😉 I alla era rum. Särskilt de inre.
Allt gott till Dig Minna.
/helena
Tuva Minna Linn
5 januari, 2015 at 23:22Jag tänker också så, leva mer och inreda mindre:)
Du uttrycker det så fint.
SaraMy
5 januari, 2015 at 17:36Jag vill skriva att jag älskar dig för att du är så himla bra men inser hur det låter. Skriver det ändå!
Tuva Minna Linn
5 januari, 2015 at 23:23Men du:)
Så fint <3
Kram
Theres
12 januari, 2015 at 15:37Inte alls. Jag tror att det är just precis så’na här bloggar, äkta och autentiska, som många vill läsa. Däribland jag själv. 🙂
Tuva Minna Linn
13 januari, 2015 at 22:46Tack Therese, vad kul att du tycker just så <3 Det jag menade var nog att många som läser bloggar kanske mest är på jakt efter inspiration av samma typ som när man bläddrar i ett magasin.
Men hursom, är det ju bra att det finns något för alla.