Den ensamma tåren

Jag sitter en stund på golvet i duschen och studerar kakel och fog med vatten så varmt att det bränner längs med ryggen.
Det slår mig att många år passerat sedan jag senast suttit så. Hela bilden är som förenad med en ansvarslöshet som inte längre bor i min kropp.
En vecka innan har jag gråtit en ensam tår innan jag somnat. Det är den märkligaste tåren, den som handlar om att greppa efter något och samtidigt betvivla den egna förmågan att kunna hålla fast.
Längs min vänstra kind rinner denna längtan i det tysta utan att formuleras i ord.
Jag smetar istället sönder den med handryggen och skjuter ut min haka i mörkret. Det måste vara en känsla vars rotsystem sträcker sig genom ett helt liv tänker jag. Och i mörkret försöker jag urskilja ett mönster.
Det är fullt möjligt.
Men med åldern har också jag blivit svårare, med integritet som cement och en önskan om endast bottenlöst djup.

Jag ger den istället ett språk med septembertorra fingertoppar över tangenter.
Den ensamma tåren.