Såhär stort är hjärtat, mamma.
Hon knyter sin vänstra hand och ser på mig med en blick så klok att den kunnat levt i 100 år.
Och jag tänker på de vilda känslorna, stunder då de flödar fritt och jag försöker hålla dem i mina kupade händer, samtidigt som jag famlar med att reglera mina egna.
Det är en uppgift likt ingen annan.
Jag promenerar med hunden under nattsvart himmel och gör vad jag kan för att vara i det ögonblick där snön ger vika och brister under mina fötter.
Det handlar om ljudet, igenkänningen och tryggheten det besitter.
Om allt det som är vad det alltid varit,
och att samtidigt veta att ingenting är.
4 Comments
Ulrika
19 december, 2017 at 08:44vilsamt att landa i dina ord. i att man kan få känna stort och mycket (och att man förstås är en bra förälder ändå). och den där stora kärleken och de där kloka ungarna. så fint fångat.
Tuva Minna Linn
19 december, 2017 at 10:41Tack! Glad att du gillade texten.
Jag tycker det är så väldigt intressant med känslor, det ämne jag helst skriver om egentligen, så roligt att veta att det uppskattas:)
hampton sc
19 december, 2017 at 13:33Your words and your photographs are always pure evocation.
Tuva Minna Linn
22 december, 2017 at 09:09Thank you so much <2