Vikta hörn

Under ett strömavbrott läser jag Bruno K.Öijer med ben och fötter under ett täcke med snirkliga blommor.
Redan vid sida 47 har jag markerat fyra sidor med vikta hörn. Första gången läser jag för melodierna, för meningar som bryter igenom med sylvass precision. De som lämnar mig med en kittlande känsla av lika delar beundran som avund (ett som inte är färgat i mörka toner).

”..hon kan ha lovat att söka upp dig en natt
men inte gett dig chansen att öppna
stått och knackat på din dörr
med knogar av vind”

Jag viker för att sedan återvända.
Som en markerad plats på en karta där utsikten var särskilt vacker eller stupet farligt brant.

Vintern backar långsamt och lämnar torra partier efter sig på min vänstra underarm.
Som groparna en period av kraftfullt regn kan åstadkomma på en landsväg.
Den kom åt mig.
Men aldrig på insidan.