Hjärta mot hjärta

 

Træk vejret, skat.

Træk vejret.

 

Hon viskar bestämt, lutad över badkarets kant för att komma så nära som möjligt.
Det är typiskt novemberljus, morfin i omloppsbanor, kall emalj och varmt vatten som samsas mot den blekaste av hudar.
Varje djupt andetag följs av skakande gråt. Och sedan flertalet av en mer kippande karaktär.
Jag vågar inte riktigt.
Fylld av upplevelsen av att det djupa andetaget saknar slut.
Bröstkorgen som vidgas i steg efter steg.
Jag tappar balansen,
som att tyst krackelera inifrån utan att veta om kroppen bär.
Jag har i efterhand försökt att likna det vid något men märkt att det är svårt.
Närmast är kanske det kroppsliga minnet av ett gips som klipps upp från en kroppsdel där ett brustet ben långsamt läkt.
Den plötsliga kylan mot huden, tunnheten, och sedan en arm som skulle sträckas ut.
Kanske var jag 10 år den gången.
Nu var jag 36. Och det handlar om min bröstkorg.

Jag gråter en skakande gråt för att jag känner mig fri.
Jag gråter över mitt tjugoåriga jags beslut.
Ögonblicket är dubbelbottnat. En slags försoning som är lika delar sorglig som vacker.

 

Operationen tog två timmar.
Tidig morgon och vi fick vänta lite på en av sköterskorna som var sen.
Jag hann tänka att hon nog hade arbetat natt och bara precis åkte hit för att göra lite extra.
Kunde höra bilen då den rullade upp på parkeringsgruset.
Narkosläkaren hade något förtroendeingivande över sig. Han frågade om jag var ok.
Jag hann svara att jag var rädd precis innan medvetandet försvann.
Försvann, med tanken om att mitt svar var oväntat.

När jag vaknar är allting stilla.
Hon sitter på en pall bredvid.
Pallen besvärar mig.
Jag hade önskat henne något mjukt.
(önskar henne alltid mjukt)
Beklagar.
Håller hennes hand.
Är tacksam,
och somnar om.

Vi får åka hem samma dag. Det är november och en ändlös höst.
Hon är omtänksam i överkant. Vill inte att bältet ska korsa min överkropp trotts att jag säger att det går fint.
Hon har tänkt ut något annat och insisterar.
Det är en plats som vi tycks hamna på ibland, den där hon har en tanke om hur någonting kan göras på ett bättre sätt, hon behöver löpa den linan och helst inte hindras av min ofta återkommande inställning att det inte spelar någon större roll.

Jag minns inte vad vi pratar om.

Hon tar min hand ibland.
Jag tycker inte att det är okomplicerat att hålla någons hand i bilen.
Det är så tidsbegränsat och det vet man.
Jag kan känna separationsångesten sticka till i ett så vardagligt ögonblick.

Vi hämtar morfin av olika slag på ett apotek.
Det är slut på nummerlappar och kvinnan som skall byta dem sätter rullen på fel håll.
Hon famlar.
Över min bröstkorg har läkaren skurit både vågrätt och lodrätt.
725 gram lättare är jag.
Behöver svälja skratt över situationen.
Hon håller sig nära. Rädd att någon skall stöta till mig kanske.

Det skymmer över Malmö.
Vi åker hem.

Jag tänker att jag aldrig vill sluta pressa mitt bröst mot hennes nu.
Hjärta mot hjärta.
Jag hade glömt hur det fysiskt kunde kännas.

 


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »