Jag häller upp det som återstår av morgonens kaffe. Kattungen kissar i korgen med rentvättade lakan och tystnaden min man och dotter lämnar efter sig då dörren stängs är ihålig.
Jag inbillar mig att det finns mycket att uträtta, samtal att ringa, räkningar att betala och möten att boka.
Mer än fem månader har passerat nu sedan jag klev av livet med relativt fasta rutiner. Det drabbar mig lite, får jag trotts allt medge.
Att allt går att skjuta till en morgondag.
Och för den som inte törstar efter kontakt med människor går vissa färdigheter lätt förlorade.
Det blir augusti. Men jag känner den redan, hösten, i en vind från nordväst.
Jag stålsätter mig inte. Jag gör ingenting annorlunda.
Läser mina böcker.
Lyssnar till min musik och försöker teckna det som sker just nu i ord.
När bägge mina barn ligger nära mig och andas tungt om natten känner jag mig fysiskt hel på ett sätt som endast de stunderna kan frambringa sedan dess att de lämnat min kropp.
Det känns rimligt och sant.
Som att återfå ett förlorat organ.
