200601

 

Jag slänger en nattskjorta med breda ränder i soppnedkastet.
Det är det enda plagg som jag inte skänker vidare.
Tanken gör mig yr.
Som att jag kan känna ångest och sorg absorberat i fibrerna. Av en sort som jag inte önskar mot någon annans hud.

 

Skiftet är alltid svårt för mig.
Värmen och ljuset kommer med en nakenhet som mitt sinne kräver en viss tid för att vänja sig till. Allt blir strävt och så direkt på något vis.
Jag känner mig som en orm som ömsat ett lager av mitt skinn.
Ljus och vind mot min hud.
Jag behöver ge det lite tid.

 

Vi åker ner till havet.
Jag glömmer ibland att vi bor vid havet nu.
Eller,
jag vet inte om jag riktigt förstått.

 

Vissa dagar är mjukare än andra.
Min dotter springer in med skorna på. Hon har funnit någon ny kompis nere på gården och dem ska bara hämta någonting.
Solen ligger lågt.
Vår nya granne flyttar in, hon tänder rökelser och håller en form av ceremoni.
Den söta doften och barnskratt som slår mellan husen.
Jag städar köket långsamt.
Lycklig,
just då.

 


02 Comments

Leave your comment
  • Astrid
    Astrid 13 juni, 2020 at 19:37

    Så vackert! Snälla uppdatera oftare! ❤️ Din och Nannas bloggar är de enda jag läser för de är så fina, så verklighetsförankrade, så äkta, utan massa filter.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 16 juni, 2020 at 22:01

      Så fint sagt.
      Det ska nog komma något nytt här i dagarna:)
      Tack för att du vill läsa <3

Leave your comment

Translate »