Trettiotre

Juni har snart gått och en gnutta vemod sprider sig i kroppen. Blandas med glädjen över att vara mitt uppe i sommaren. Jag vill inte att den tar slut.

Jag har fyllt år och kan skatta mig lycklig över att få bli äldre även om jag ibland kan önska att det gick att stanna tiden en stund. Trycka på paus så att han får komma ikapp. För jag vill ju inte spola tillbaka. Ibland tänker jag att allting hade varit enklare om vi varit lika gamla. Men kanske är det inte åldersskillnaden som gör saker och ting svåra. Kanske är det bara svårt ibland för alla som lever i en spretig bonusfamilj. Sår från det förflutna och rosaskimrande framtidsdrömmar ska samsas på 78 kvadrat. 

Det är den sista dagen i månaden och trädgårdens alla blommor pockar på uppmärksamhet. Vill bli ompysslade. Jag strosar sakta omkring bland rosor och pioner och drar försiktigt med handen över kronbladen. Några faller till marken av beröringen. Lämnar en mjuk knopp naken i morgonljuset. De blommar över fort i den här värmen. Fåglarna kvittrar lyckligt och surrandet från bin och humlor väcker någonting inom mig. Längtan, möjligtvis. Nu har jag accepterat att jag är mycket äldre än honom. Att jag inte ser ut som de flesta tjejer i tjugoårsåldern gör. Att min kropp har burit barn. Att ansiktet har formats av det jag känt – spår av skratt och sorg har mejslat fram fina linjer i pannan och runt ögonen. Att jag levt ett liv innan honom. Ett liv i en annan version av mig själv. Jag omfamnar det verkligen. Att bli äldre.

Trettiotre.