Ensamheten

Det tog lång tid för henne att somna där vi låg i det kala rummet på fjärde våningen. 
Rum 11. Avdelning 44. 

Hennes mjuka hud mot min påminde mig vagt om när hon var liten och vi låg tysta tillsammans i hennes rum. Vi brukade lyssna på hösten som rasande rasslade utanför fönstret medan vi viskade tyst om allt från mörker till ljus. Jag minns hur hon doftade och hur hennes nätta lilla kropp kändes mot min. Nu är hon nästan vuxen. Full av erfarenheter och klokskap. 

Inte längre ett frö. 
En bristande knopp.

Mörkret håller om oss och vi vilar i tomrummet medan vi väntar på att få komma hem. Jag betraktar tacksamt konturerna av hennes ansikte i det nattsvarta skugglandskapet och kan inte annat än att känna mig ensam. Ensam i allt det lilla och ensam i allt det stora som ju livet är.

Det slår mig att insikter kan komma smygande. Att det går att långsamt förskjuta gränser och vänja sig vid sådant du lovat dig själv att du aldrig skulle vänja dig vid. Att du kan vakna en morgon och inse att du vant dig. Vant dig vid ensamheten. 

Jag blev den som slagits, som tröstat. Den som vyssjat. Lyssnat. Funnits där. 
Jag är en. Fast vi skulle vara två.

Det gör ont att inse att min färgstarka bild av vad en familj är sakta bleknat bort. Jag har förlorat greppet om hur jag tänkte mig att min familj skulle vara. Hur den skulle kännas. Den blev bara ett trasigt fragment av en dröm jag en gång hade. Trasig i kanterna, nött och sliten. Och nu, flera år senare, ligger jag i en sjukhussäng med mitt lilla stora barn och försöker vara kvar i känslan av övergivenhet så gott jag kan. Utan att vilja fly. För hur räcker jag till? Hur räcker jag till som mamma? Hur räcker jag till i insikten om att jag för alltid kommer vara ensam när vi borde vara två? 

Om 552 dagar är hon inte längre ett barn.
En blomma. Prunkande. Färgstark. Skör.