Det uppstår ett tryck i bröstet när två årstider ska samsas om luften. En slags förvirring som är fysisk. Jag släpper sommaren utan motstånd i år. Tänker knappt över det, så som jag brukar.
Jag vilar sinnet längs bokhyllornas rader på loppmarknader. Läser både ryggen och första sidan, vet ganska direkt om det är något jag vill ha mer av eller inte. Jag staplar sedan böckerna likt tetrisbrickor på redan överfyllda hyllplan. Det känns extra trösterikt när mörkret gör sig påmint.
På tåget slås jag av tanken på att det är min sjunde höst i Köpenhamn.
Det doftar fallna äpplen och oklippt sommargräs i hennes trädgård.
Det är lördag morgon och som svar på något jag vill göra säger hon med entusiasm att jag ska få allt jag vill. Jag älskar när hon säger så. För vem gör ens det och menar det så som hon?
