Dagarna kryper fram när man går i väntans tider. För ett par dagar sedan trodde vi det var dags då jag fick relativt regelbundna förvärkar på kvällen. Vi ringde in min mamma men efter ett par timmar avstannade dom. Det är som att vår pojke bestämde sig för att stanna lite längre i magen, han var inte redo ännu. Igår kom slemproppen och inatt kom de där förvärkarna tillbaka igen för att avstanna på förmiddagen. Det är bara ett par dagar kvar till beräknat förlossningsdatum, lillebror kan komma inatt och han kan komma om två veckor. Jag som gillar att planera och organisera tycker inte särskilt mycket om att behöva vänta eller att inte veta. Calle är bättre på att bara vara. Långsamt betar vi av listan på ting vi känner är bra att ha gjorda. Nu är vi verkligen inne i en kokong och längtar efter att få träffa vårt barn.
