Det händer någonting hos mig.
Jag har svårt att urskilja om det är en process som pågått i det tysta under en längre tid, eller om det skedde just nu.
Längs gator i min gamla stad är allt detsamma, all asfalt, all himmel och all betong.
Jag ser på honom som jag älskar högst och även han är densamma, som att tiden stannat i hans ögon.
Men jaget.
Det är så diffust. Som att jag ibland inte ens känns vid mina egna händer.
Dåtiden och nuet träder fram, men jag vet inte vad som skett däremellan. Det där som bara susade förbi.
Jag kan fortfarande förnimma upplevelsen av mig själv innan, då…förr.
Och kanske är det det som gör det svårt.
Jag har burit ett barn, jag har fött ett barn och jag har närt henne vid min kropp.
Det är suset.
Som ett andrum i min tidslinje där jag var fri från självmedvetenhet.
När det tystnar är jag inte längre densamma.
Och det har varit svårt för mig att få grepp om vem jag är nu.
Jag ser på mina händer,
och tänker,
att detta måste vara mina händer nu.
7 Comments
enannanhelena
8 oktober, 2015 at 14:22Sådana ord kan man ju inte ens kommentera, för det känns som att man förstör deras inneboende kraft då. Men. Men jag säger så här: Du berör.
/helena
Tuva Minna Linn
8 oktober, 2015 at 18:03Tack kära du <3 Det gläder mig.
Linda
8 oktober, 2015 at 20:46Håller med ovanstående, du berör. Och jag tänker att kan man ens komma ut på andra sidan av denna händelse likadan? Jag själv har haft så svårt att hitta mig själv i allt. Och sen när jag väl trodde jag hade gjort det skulle jag hitta mig själv som arbetande mamma med barnet på förskola. Och ironin i att själv åka och arbeta som förskollärare någon annanstans. Och nu ett år senare så har vi nog landat i det också.
Tuva Minna Linn
9 oktober, 2015 at 13:29Den tyckte jag också var jätte svår…vet att jag tänkte då på hur märkligt det måste kännas för den som själv är förskolelärare.
Fint att höra att du också känt så, för även om man rent logiskt vet att man delar upplevelsen med många så är det lätt att bli ensam i den tror jag.
Emmie
10 oktober, 2015 at 21:03Vet du. Tack. För jag trodde nog jag var ensammast om att känna så där. Så här. Du satte verkligen ord på min känsla.
Det har varit extremt svårt, är ännu väldigt svårt. Allt detta nya. Och jag är mer vilse nu än någonsin.
Mariann
15 oktober, 2015 at 13:04Jag har aldrig skrivit här eller kommenterat det du skrivit. Så vackra ord. Så sköra och så målande beskrivande ord. Så som andra skrivit du berör, allt det vackra. För så där känner jag med att finna rollen I att först bära ett mirakel. Alla känslor som fyller än med den växande magen alla de tankar och funderingar. Sedan efter nio månader så har du ditt mirakel I famnen. Och du står där på noll igen. Alla de känslor som fyller än med eufori. Magen är borta och den du hade blivit då likaså. Sedan ska du ta en ny form som efter en tid försvinner sakta den med när nya roller ska sättas då allt växer med tiden. Rådvill står man där kvar och undrar och försöker finna den man är i allt detta. Men du finner dessa ord så spröda och fina Du finner orden på allt de vackra allt det där vackra som du skriver ja det är svårt att finna. Tack.
Tuva Minna Linn
29 oktober, 2015 at 22:09Tack för så fin respons. Det värmer verkligen:)