Utkast från Oktober

På eftermiddagen går vi ner till lekparken. Det är tidig oktober och solen gör inte längre vad man kunde önska.
Jag är frusen av mig.
Medan barnen ansluter till en grupp med andra barn som leker det som en gång kallades stjärnstop plockar jag några ekollon från marken.
Jag rullar runt dom i min hand och tänker att det måste vara nästan exakt två år sedan, vi hade flyttat till mellanlandnings huset och promenerade i byn.
Barnen var mindre, fortfarande i den åldern då många lekar handlade om att göra soppa av saker som dem fann på marken.
Jag höll ekollon i en sluten hand också den dagen.

Jag försökte att skapa någonting. Ett vi.
Jag betraktade scenerna som om jag stod en bit utanför dem.
I varje situation ville jag finna något som jag kunde stämpla som vårt.
Vår lekplats.
Vårt cafe.
Vår musik.
Det är i efterhand så tydligt, potentiell trygghet finns att insupa nästan överallt, för den som verkligen behöver.

Något som är fint är hur årstiderna återvänder med en mjuk påminnelse om hur något kanske inte längre är.
Samtidigt som känslan av ekollon då dom rullar i ens hand alltid är densamma.