Novembersol

I November är jag i behov av att frysa frågorna om framtiden.
Jag märker hur dem äter mig.
Äter nuet.
Jag blir ledsen över logiken som mitt hjärta inte vill kännas vid,
ledsen över nätverksfel och helger som lider till sitt slut.

Hennes närvaro är motgiftet.

Sättet som hon får årstider att flyta samman och förlora sin betydelse.
Med henne är ingenting sämre.
Ingenting oviktigt eller förgäves.

Två år och lite därtill passerar.
Min dotter frågar mig om det är den där månaden nu, den som jag brukar tycka är så lång.
Jag gråter lite  i eftermiddagssol som kunde varit tidig april och kastar mig med huvudet före i havet.
Novembersol.
Just nu det vackraste ordet jag kan tänka.