Ljusinsläpp, minimalism och en blodröd rönn

Jag kan släppa nästan allt nu.
För varje sak som lämnat har livet blivit lättare. Det är som att jag burit på vikten av liv, liv som varit mitt, men också någon annans.
Jag behöver inte längre samla på historia.

Det började ganska omedvetet under sommaren då allting brann.
Jag packade och flyttade från vårt gemensamma hem om 280kvm. Bara det som kändes viktigast för mig fick följa med. Jag kunde heller inte ta allt för mycket, eftersom huset skulle fortsätta att vara ett hem för barnen och deras pappa under en tid framöver.
De kommande två åren flyttade jag tre gånger, varpå den sista flytten tog oss dit där vi bor nu.
En lägenhet två trappor upp i ett murstenshus från 1960 prick.
Allt är väldigt vanligt här.
Jag har kommit till att trivas väldigt fint med även de detaljer som jag vid första anblicken tänkte att jag nog skulle få svårt att leva med. Man ska kanske bara ge ögat lite tid.
Det finns så mycket föreställningar om vad som är vackert och viktigt. Man ser inte genast bortom dem.

Ljuset faller in från fyra väderstreck och barnen kan se hela vägen bort till deras pappas hus.Om man rundar hörnet på vår gata så kommer man till en liten park där gamla ekar står på led, korsar man parken så når man grinden in till min dotters skolgård.
Och på hösten skiftar rönnen utanför mitt sovrumsfönster färg till en som får mitt hjärta att rusa.

Allt jag önskar finns här. Och jag är inte påväg någonstans.
Jag drömmer inte större.
Jag drömmer lättare.