Har så många fina afghanska smycken som ligger och väntar på att få bäras.
Innan sommaren kommer åter, tänker jag.
Tiden att arbeta med mitt eget företag, har som ni säkert förstår, fattats mig. Tanken på att dess tid kanske är förbi har florerat i periferin.
Men jag har låtit den vara så, varken tagit den till mig eller skjutit den från mig.
Jag har hela tiden med mig en slags grundtanke om att denna tid där jag befinner mig nu, inte är för beslutsfattande av det slaget.
Kanske innan sommaren kommer åter,
tänker jag.
Ibland har jag även tänkt att min lust att skapa och min förkärlek för det autentiska och ankomna har sjunkit undan i mig, gjort reträtt och liksom lämnat rymd åt annat.
Ibland har jag tänkt att jag inte funnit balans. Ännu.
Och ibland,
ibland känns det om att allting fortfarande finns kvar.
Som att jag får utlopp för kreativitet och skapande i mötet nu. Som att min förkärlek för det autentiska bara skiftat, från tingens historia, till människornas.
Så kvar står jag då med frågan, om jag behöver dem båda?
7 Comments
Karin
4 mars, 2015 at 07:58Herregud så fint. Varför blir det så? Att det kreativa gömmer sig och kanske byter form? Intressant. Vill gärna läsa mer om just dina tankar kring detta.
Thegra
4 mars, 2015 at 09:41Tack för att du delar med dig av dina ord. <3
Mikaela
4 mars, 2015 at 11:38Jag klickade mig just in på din blogg via Lovely Life, och jag blev så drabbad av ditt språk. Om en ens kan säga så. Men jag älskar ord och bokstäver, och ditt språk är vackert!
Sofia
4 mars, 2015 at 15:57jag känner att det även finns ett tillåtande i frånvaron. visst att det kanske är en fördel med företagande att vara närvarande för att behålla intresset hos de som hittat dit.
men jag kan också känna mig inspirerad av det där tillåtandet. att göra något på riktigt för att man älskar det, men inte arbeta sönder det när det finns andra saker som lockar eller behöver prioriteras i perioder.
jag har börjat snickra på en verksamhet för mitt skapande, med just den känslan i bakhuvudet! för att det finns så mycket jag vill, kan och behöver på olika sätt. jag har svårt att se att en sysselsättning någonsin ska räcka för mig.
apropå skapande undrar jag om jag får re-posta dina och isabels bilder i en bloggpost, med länk till er båda förstås. älskar ert samarbete!
Tack för tänkvärda ord. Kram
Tuva Minna Linn
10 mars, 2015 at 17:50Givetvis får du det:)
enannanhelena
5 mars, 2015 at 07:49Det finns fortfarande bara 24 timmar om dygnet, vad jag har förstått… 😉 Så, jag förstår precis hur du känner.
Men en sak vet jag med säkerhet – att tingens historia aldrig går att skilja från människornas. De är för evigt sammanlänkade, via kreativiteten och skaparlusten och behovet av nödvändigheter som möbler och sådant.
Men jag förstår precis hur du tänker, som sagt.
Var sak har sin tid? Var sak HAR sin tid.
/helena
Liljelinda
4 april, 2015 at 17:47Hittade din blogg igår o hade inte tid att läsa ….igår jag jag hit igen så fort jag fick tid . O samtidigt som jag lyssnade med låg volym på den playlist du tipsade om i ett inlägg så läste jag lååångt tebaks . Herregud så vackert o underbart du skriver . Kommer komma hit ofta .