Ingenting är som bomull

Hjärtat vilar tungt i botten av min bröstkorg.
Lyft upp mig,
viskar hon på ett språk som bara hennes kropp har förmågan att förstå.

Jag vinklar nacken lätt bakåt,
som i ett försök att underlätta syrets passage genom halsen.
Utanför fönstret passerar novemberhimlar och huskroppar klädda i fasader som ingen haft ork eller råd att älska. Människor tycks tala för högt och min BH håller ett för hårt tag om min hud.
Ingenting är som bomull här.

Längs med Hallandsåsen reflekterar jag över tystnaden som uppstår inom mig då blicken möter ett landskap jag saknar relation till.
Inget av detta bor i mig.
Det känns intetsägande och vackert fritt på samma gång.
Vackrast av allt är fält av havre då de vissnar.
Som vågor av guld som stelnat och glömts bort.

 


Follow my blog with Bloglovin


No Comment

Comments are closed here.

Translate »