Det är det längsta hitintills sedan den där torsdag morgonen då hon äntligen kom.
Och jag tänker att jag alla gånger hellre blir väckt i gryningen av sparkande små fötter, än att sova ut.
Än att sova utan.
Juni lider mot sitt slut och jag hade önskat mer tid.
Jag hade önskat långsamma penseldrag över sängen som hon ska få, frukost i trädgården och samtal med min man.
Men allting rinner nu i en vardag som är ny för oss.
Allting växer.
Pappershögar och tvätt.
Men jag är också lugn på ett nytt sätt här.
Lugn för att jag vet att jag vill stanna, för att allt som sker här sker för oss och denna plats, inte för någonting som skall komma sen.
9 Comments
Ann
1 juli, 2014 at 20:55Skönt att känna så. Ert lilla torp såg så rart ut men nu verkar det som att ni hittat hem. På riktigt. Tror nog att huset också hämtar andan, glad att just ni flyttat in
in. Och för att huset själ tillåts vara kvar.. Njut av sommaren!
Tuva Minna Linn
2 juli, 2014 at 08:59Tack Ann! Hoppas att du också njuter av din sommar<3
Gabriella
1 juli, 2014 at 21:44Dina bilder o din text berör alltid så fint~ rakt in i själ & hjärta <3 sådär så ja blir varm inombords.Så skönt att ha funnit sin plats…tillsammans med sin familj.Kram om<3
Tuva Minna Linn
2 juli, 2014 at 09:00Tack snälla. Det värmer att höra.
Ert nya lilla paradis ser helt ljuvligt ut det med. Mycket glad för din skull.
krickelin
2 juli, 2014 at 06:51kära söta lilla familjen. Älskar fotona. och texten ännu mer. Jag ska kolla på dina datum och återkomma. nu längtar jag!
Tuva Minna Linn
2 juli, 2014 at 09:01Ja men gör det!
sarapirat
5 juli, 2014 at 11:44vackra stunder.
tycker mycket om porträttet i trappan.
Tuva Minna Linn
7 juli, 2014 at 23:40Ja men visst är det något visst med det…i all sin oskärpa:)
Lina
14 juli, 2014 at 13:51Underbart vackra bilder och en text som berör mig. Som nybliven mamma var det längesen jag sov ut, men vad gör det? Jag känner igen mig i det du skriver om ett nytt sorts lugn och att ta tillvara på stunden 🙂 tack för ett väldigt fint blogginlägg!