Dagarna är långsamma allt som oftast här.
Och jag håller inte krampaktigt i sommaren.
Det är en befrielse i sig,
och kanske en förutsättning för att på riktigt kunna njuta.
Min man har gallrat i den delen av trädgården som vätter ut mot ån.
Jag tänker att just där ska jag slå mig ner och andas, när löven ändrar färg och stora bitar i mitt pussel förhoppningsvis fallit på sin plats.
Älskar dina bilder. Så vilsamma. Får mig att längta efter en plats med utrymme och luft. Stan känns liksom så trång. Hoppas dina pusselbitar hittar sina platser snart.