Efterår

Jag köper ett modemagasin på lunchen, det är säkert år sedan jag gjorde något sådant.
Det ligger inbäddat i sitt plasthölje bredvid soffan på golvet.
Fortfarande.
Jag vet inte vad jag tänkt att det ska berätta för mig.
Eller var det kanske mer bilden av mig, bläddrandes med lätt hand, som jag önskade måla.
Lätta händer och lätta hjärtan.

Istället grät jag över en teckning på köksbordet som min son målat.
Huvudfotingar som ler.
Ibland låter jag det brista. Men bara i min ensamhet.
Jag gör sorgen till något privat.
Kanske av rädsla för hur den skall landa i andra, som en påminnelse om det konstanta som alltid vilar i mig.
Alltid fattas mig.
Är det bättre om ingen ser.

Men närvarande finns också en rädsla för att någon ska påminna mig om att valet har varit mitt.
Även om jag vet att det är en sanning, bara precis på ytan.
Jag kan äga den utan större ansträngning.
Men ingenstans i världen kan jag utläsa, hur mycket av min sorg som jag får lägga ut, i luften som vi alla skall dela på.

Skiftet till hösten är det tydligaste av dem alla. Det griper inte tag i mig så som förra året. Sipprar inte in och slår hål på minnen som sover.
Jag fylls med tacksamhet över sådana ting.
Det blir tydligare för mig hur känslorna ändrar form, samspelet mellan mina tolkningar, det som sinnena registrerar och det som jag minns.
Hösten gör mig inte längre ont.

Jag ska sända ett tackkort till tiden.