Möt mig där

Jag väntar på samtalet som tillslut kommer.
Jag behöver sedan ta ord i min mun som sliter, titta utan att titta bort.
I ögon som betyder något.

Och jag tänker på den där stunden innan man är riktigt vaken,
den innan verkligheten rullar över den ännu sömndruckna kroppen.
Jag kan egentligen inte jämföra den med något.
Tyngdlös och transparent.
Tunn.
Skör och subtil.

Möt mig där,
vill jag säga.
Möt mig där.
och låt oss förbli just som nu.

Just som stunden innan det som varit rullar in och över,
det sedan länge sagda och det gjorda.

över oss två.