Lowin James

Mitt i högsommaren, måndagen den 15 juli, kom min andra son till världen. Latensfasen hade varit lång och påfrestande och det var en stor lättnad att äntligen få hålla honom i min famn. Redan åtta dagar tidigare hade jag och Calle trott att förlossningen hade varit på gång men värkarna hade avstannat inne på sjukhuset. Veckan som kom präglades av förvärkar som kom och gick, framför allt nattetid. När fostervatten började läcka minimalt på natten mellan lördagen och söndagen kände jag mig hoppfull men förlossningen startade inte. På måndagen åkte vi in till BB i Malmö och det togs ett beslut att jag skulle bli igångsatt eftersom det fanns en risk för infektion på grund av tidig vattenavgång. Detta gjorde även att jag inte fick föda i vatten som jag hade hoppats på. Det var så jag födde mitt första barn och jag hade visualiserat en liknande resa. Det var en besvikelse men jag kunde mentalt ställa om snabbt, det hade jag förberett mig på att kunna. Med tanke på hur varm och svettig jag var i slutet av förlossningen tänker jag i efterhand att det blev precis som det skulle. 

Vid klockan 10 fick vi komma in på vårt rum på förlossningen. Rummet vi blev tilldelade vette mot Pildammsparken och utanför fönstret växte det en stor bok vars löv rasslade vackert i den starka sommarvinden. Eftersom natten varit påfrestande bad jag om att få vila först och det gjorde jag i två timmar. Klockan 13.00, efter att jag fått äta lunch fick jag dricka en liten dos cytotec. Barnmorskan ville sätta igång mig mjukt och planen var att ta nästa dos klockan 15.00. Calle pyntade rummet med en ljusslinga och la flera olika stenar och kristaller som Ossian valt ut i fönsterblecket. Vi lyssnade på Khruangbin och dansade mjukt tillsammans för att hjälpa kroppen komma igång. Vi var båda förväntansfulla och jag kände ingen rädsla, bara förväntan. Trycket neråt i min kropp ökade successivt och klockan 14.45 fick jag lägga mig i sängen och jag kopplades upp på CTG för att stämma av hur bebisen mådde. Undersköterskan lämnade oss sedan ensamma i rummet.

Jag kände hur värkarna blev allt mer intensiva och regelbundna. Calle startade den låtlistan som jag valt ut med lugna och meditativa låtar. Min plan var att föda till Devi Prayer och det gjorde jag sedan också. Medan jag låg i sängen och tog värkarna genom att andas lugnt och ljudlöst smekte Calle mina ben från knäna och neråt. Förra gången jag födde var mitt mantra under värkarna ”jag är ett vattenfall”. Men denna gång kändes värkarna som att gå ner i en djup trappa som jag sedan flög upp ifrån när de släppte. Värkarna var nu intensiva men de registrerades inte på CTG, avläsaren satt helt enkelt inte rätt. Calle ringde på larmet och en ny undersköterska som hette Victoria kom in. Det team vi hade blivit tilldelade vid inskrivningen var upptagna i en aktiv förlossning och hade inte möjlighet att komma. Klockan visade nu 15.15 och vi upplevde att vi blivit lite bortglömda med tanke på att planen var att jag skulle få min andra dos klockan 15.00. Samtidigt förstår jag att eftersom de inte kunde se mina värkar i “kontrollrummet” var jag inte av prioritet.

Victoria valde att kalla på barnmorskan Karolina. När hon kom in var värkarna täta och så kraftiga och jag hade svårt att kommunicera. Karolina informerade att hon skulle stanna hos oss vilket gjorde mig trygg. Jag tänkte att det nu inte kunde vara allt för lång tid kvar. Karolina undersökte mig och jag blev lite besviken när hon sa att jag (bara) var fyra centimeter öppen. Jag hann tänka att det här kunde ta lång tid men sekunden senare kände jag hur något brast och mitt vatten gick. Det blev uppenbart att det endast var första hinnan som tidigare börjat läcka. Nu kom det en smärta som jag inte var förberedd på och värkarna var så täta att jag inte fick tid till återhämtning. Jag tappade helt rytmen och lugnet jag lyckats hålla tidigare. Jag försökte dämpa smärtan med lustgas men upplevde att den inte gjorde någonting så jag slängde bort munstycket. Jag fick en överväldigande känsla av att sitta fast där jag låg på rygg med CTG fastspänd över magen. Karolina föreslog att jag skulle lägga mig på sidan men det kändes helt fel när jag provade. Hon föreslog då att jag skulle upp på alla fyra och jag valde att försöka, allt skulle vara bättre än där jag var nu. De höjde främre delen av sängen och jag kom upp på knäna och grabbade tag i gaveln med mina händer. Det var en skön känsla, jag kände mig fri även om det nu gjorde mycket ont. Jag kände ett tryck neråt och började försiktigt att trycka på. Calle stod bredvid mig och fläktade mig för allt han hade. Känslan av kall luft mot min varma hud var befriande och den smärtlindring jag behövde. Snart kände jag den där brännande känslan mellan mina ben och förstod att huvudet var på väg. Det gick snabbt och kändes lättare än vid min första förlossning. Snart hörde jag Karolina säga att huvudet var ute och att bebisen gjorde grimaser. Det var fantastiskt att höra och ett lugn kom till mig, jag visste att det värsta var över. Med nästa krystvärk födde jag fram min son och jag fick hjälp att få upp honom på mitt bröst. Där gav han ifrån sig sitt första ljud och jag kände en enorm lättnad svepa över mig, han var här, han levde och vi mådde bra. Jag grät, Calle grät och vi kysste varandra. Jag hade inte bara förlöst vårt barn, jag hade samtidigt förlöst alla rädslor jag burit på. Rädslan av att det inte skulle bli ett barn, rädslan över att något skulle gå fel både under graviditet och vid förlossningen. Trots att det inte var något jag aktivt valt att fokusera på så hade det funnits med mig, något annat skulle vara onaturligt.

Vi bestämde oss där och då att det här var en Lowin, ett namn vi egentligen själva hittat på men som sedan visade sig finnas. Lowin betyder både min älskade vän och litet lejon. Sedan innan var det bestämt att han skulle heta James i mellannamn då det är en namn som går i arv i Calles skotska familj.

Jag fick hjälp med att vända mig runt och lägga mig ner igen på rygg. Jag och Calle kunde nu på riktigt bekanta oss med honom som vi längtat efter i så många månader. Vi väntade en stund på avnavlingen och därefter klippte Calle navelsträngen. Det tog en tid för placentan att födas fram och den biten gjorde ondare än vad jag kom ihåg men så satt även moderkakan annorlunda denna gång. Karolina sydde den grad ett bristning jag fått och därefter blev vi lämnade i fred på rummet. Jag minns tydligt hur vackert solen sken in genom trädet och ner på oss i sängen. Hela upplevelsen av förlossningen kändes häftig och jag kände mig så stark. Jag gick från fyra centimeter öppen till att hålla mitt barn i famnen på endast 35 minuter. Även om min första förlossning också gick snabbt så hade jag kunnat vara mer närvarande denna gången, precis som jag hoppats.

På många sätt blev denna förlossning motsatsen till min första. Då födde jag på vintern, denna gången på sommaren, då på natten klockan fyra och denna gången på dagen klockan fyra, då liggande på rygg i vatten och nu knästående i säng, då utan någon latensfas och nu med en lång latensfas, då med min syster som stöd och nu med min partner vid min sida. Gemensamt för båda upplevelserna är att det har varit en positiv upplevelse som stärkt mig. 

Detta var min sista graviditet och min sista förlossning. Samtidigt som jag känner mig klar så finns det en sorg närvarande. Tiden med Lowin i magen har varit en av de lyckligaste i mitt liv. Den treenighet jag haft med mina killar och med vetskapen om att det växte ett liv i min livmoder var magiskt. Nu har ett nytt kapitel börjat och en ny person har kommit in i mitt liv. Jag är nyfiken på vem han är och vad vi kommer att få uppleva tillsammans. Jag känner mig privilegierad och tacksam att få uppleva denna stora kärlek ännu en gång.