Det var som att jag bestämde mig i hjärtat att hösten var här, som om jag tog den i handen och sakta vandrade iväg.
Inte motsträvigt, men inte heller med lätta steg.
Jag behöver göra det varje år.
Samma procedur. Samma handfattning. Samma beslutsamhet om att släppa efter.
I år kanske tidigare än någonsin, och jag tänker att det inte bara handlar om att sommaren varit så ambivalent, utan snarare att den kom med stora beslut såväl som avslut.
Och kvar stod jag och behövde komma vidare, lite tom och vilsen i mitt skal, med sensommarsolen släpandes i nacken.
4 Comments
Thegra
3 augusti, 2015 at 22:29Precis så behöver jag också göra varje år. Ta det där beslutet om att ta farväl av sommaren och tillåta mig själv att sörja att den börjar gå mot ett slut. Ta hösten i hand och fortsätta att gå i alla fall. Kram!
Karin
3 augusti, 2015 at 23:14Precis så.
emma chardi
4 augusti, 2015 at 21:46tycker, som vanligt, så väldigt mycket om att läsa dina inlägg. Blir alltid glad när ditt namn dyker upp i flödet på bloglovin.
Det är inte ofta som en hittar människor som verkar ha ett liknande filter vilket de ser världen genom som en själv men ofta kan jag känna igen mig i ditt sätt att se på saker. lite som magi.
tack för att du delar med dig av dina tankar <3
Gabriella
6 augusti, 2015 at 18:26Detta kunde varit jag som tänkt & känt.Var år när augusti kommer, kommer alltid känslan av ett avslut och ny början,när solen står lågt på himmelen.Denna sommar har för mig bara varit i det som är….dock känns det som om den gör sig påmind nu med sin värme. Gillar alltid att titta in här Minna <3 tack!