På min vänstra hand räknar jag åren som passerat sedan den första jag mötte på landet.
Han reste till Kalifornien och jag kämpade med att hålla värmen i det lilla huset som vi köpt. Min pappa besökte mig, vi åkte till Haväng och talade länge om livet.
Jag hamnar på den platsen i minnet varje år då våren blir fuktig och kall. Han brukade skriva till mig från andra sidan jorden och undrade nästan alltid om den stora eken i vår trädgård fått blad ännu.
Det var mycket i naturen som inte skedde så som jag kanske tänkt, växter blommade över snabbare än vad jag kunnat minnas och andra tog längre tid på sig.
Det var en ny rytm, en annan än den där tunnelbanan oftast gick minst var femte minut och min blick sällan var riktad utåt, utan mera innåt..nedåt, på ett sätt som mina kylbitna händer har svårt att måla med hjälp av tangenter såhär i efterhand.
Under påskhelgen får jag se min bror och hans lilla familj då de gör samma resa, den från staden till landet, med en enkelbiljett.
Jag går runt i den lilla trädgården vid Skånes västra kust och studerar knoppar, pekar och visar.
Allting viskar till mig nu.
Jag har lärt mig om ekar,
hur de tar sin tid för att sedan dröja sig kvar.
