Häggen slår ut över natten,
och i min öppna famn ligger alla känslor, jag studerar dem med ett nästan overkligt stort mått av acceptans.
Och någonstans där uppstår ett filter i pastellfärgad ton, som tar udden av allt det kantiga.
Jag tänker att någonting tycks ha skett i det allra innersta av mina årsringar,
och därute finns det krig jag aldrig nånsin kommer föra igen.
Så till henne säger jag som det är,
att ingen annans beslut kan definiera mig mer.
Och om du frågar om det är det som kallas frihet?
Så ska jag svara att ja,
det tror jag att det är.
