Samsovarna

Från första natten har min son sovit bredvid mig, först i babynestet och sedan nära min kropp igen. Det är så vi vill ha det, nära till närheten. Jag vet att somsova har varit det bästa för oss. Nu står en 80 cm säng tätt intill min och Calles dubbelsäng som Ossie somnar i men varje natt kommer han uppkrypande till oss. Helst vill han sova mellan mig och Calle, med en hand och fot som rör oss båda. Det är svårt att minnas hur det var innan all den här intimiteten och den upphackade sömnen. Det har blivit en normalitet och man vänjer och anpassar sig. Jag lägger mig tidigt och de dagar jag kan tar jag en powernap på eftermiddagen. Det sistnämnda gjorde jag visserligen även innan jag fick barn. Dessutom hjälps jag och Calle åt och tar varannan läggning och har delat upp ansvaret under natten mellan oss. Jag känner att jag har ett större behov av återhämtning än vad jag hade tidigare. Det är som att den där sista energireserven inte finns längre. Inför ett större jobb sover jag därför på soffan, Calle gör detsamma inför en tenta. Det känns både fint att få och ge det till varandra. Ibland tänker jag på det där, att vår relation började med att vi hade en ett-åring. Vi lärde känna varandra under en tid som i vanliga fall kan vara rätt krävande för en relation. Men så är det också den mest omtänksamma relationen jag har befunnit mig i. Det och kaffe tror jag är nyckeln till det mesta.