Min plan var att börja det nya året med extra fokus på min hälsa och visst blev det så, bara inte på det sättet jag hade tänkt. Det började med att det kittlade lite i halsen på nyårsdagen. Morgonen därpå blossade det som skulle visa sig vara halsfluss upp. Jag fick hög feber, ont i kroppen med hals och huvud som de starkast drabbade områdena. Jag har faktiskt inte varit så dålig på flera år. Igår var den första dagen detta året som jag börjar känna mig som mig själv. Jag är tacksam över att Calle tog hand om oss alla under de här dagarna. Han fick i princip känns på hur det var att vara ensamstående förälder. Det tog emot att ge över allt ansvar, det är något jag har behövt jobba med under vårt förhållande. Jag har till viss del ett kontrollbehov men jag var även ensamstående med Ossian de 14 första månaderna av hans liv. Det har varit en omställning att ha en partner som är där för mig på alla sätt. I början ville jag inte vänja mig vid det på grund av rädslan att den kunde försvinna från en dag till en annan. Det känslan har jag inte längre och jag vågar luta mig helt mot Calle. Han får mina bästa sidor men även de sämsta.
2021 vill jag bli bättre på att reflektera över min dag och att ta bättre hand om mig själv. Jag känner att jag tappat det mer och mer sedan jag började arbeta och även blev sambo. Det är lättare att hitta ursäkter och undanflykter nu, att lyssna mer på känslohjärnan än tankehjärnan. Men jag vet vad jag mår bäst av och den rösten behöver få mer utrymme. För några veckor sedan hittade dessa två vackra böcker av Sanna Sporrong. Förhoppningvis kan de vara bra redskap på vägen. De blanka sidorna får mig att känna en stark längtan.
