Det har varit lite svårt att hålla kontinuitet på bloggen de senaste veckorna. Jag har som känt pusslat med vardagen, med mycket jobb, husrenovering och att vara mamma. Så jag tänkte att jag gör som några av mina fina bloggkollegor och öppnar upp för en liten frågestund, med förhoppning att blåsa lite liv i bloggen…
Här och nu
Det är inte fören på fredagen, när jag går på en längre ledighet och saktar ner. Jag står stilla med foten på bromsen i en korsning och kan inte besluta mig åt vilket håll jag ska blinka, en korsning som jag känner väl. Inne på Ica behöver jag ringa min man eftersom jag glömt varför…
Sådant som en gång var
Jag kvitterar ut en nyckelknippa varje morgon när jag kommer till jobbet, och jag ser på datumen bredvid min slarviga signatur hur november försvinner. November. Alltid har det väl varit min svåraste månad. Tiden då jag ifrågasätter och min melankoli tar överhanden. Jag går fortfarande runt och huttrar i min skinnjacka och på insidan…
Jag dricker kallt kaffe och mina kinder är sträva av saltet i tårarna som jag grät.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu, känner mig vilsen bland all fin inredning och buketter och middagar. Jag är trött, och det är inte mycket av sommarens avskavda nagellack som återstår på mina tånaglar längre. Ibland känns de nästan som en symbol för nuet. För sådant som brukade spela roll för…
She lived as wildflowers do.
“She lived as wildflowers do. For the moments of dawns, mornings and sudden storms, before the sun betrayed her stalks, and wilted her tear filled petals.” -Nikita Gill Photo – Isabell N Wedin Clothing & Styling – Tuva Minna Linn / Odd Lovin´ Model – Karolina
Och jag älskar dig.
Jävlar, tänkte jag och sprang sent in på Kvantum med dottern på höften och slet åt mig en sista minuten tårta till pappan. Presenter kan kvitta tänker jag, och lovar tyst för mig själv att istället vara mera där. I planerna för hemmet och i bokföringen och i samtalet. Jag lovar. Och jag älskar…
”We are all broken, that´s how the light gets in”
Vill mest säga, hej och tack för de fina orden ni lämnar efter er här. Jag är på en plats där jag vacklar lite i mitt uttryck. I språket. Det brukar komma något bra ur det. Att någon väljer att läsa betyder som alltid mycket för mig, men kanske ändå extra mycket när jag känner…
Balans
Jag kommer på mig själv med att vänta på en tidpunkt. Det är diffust. Inte sådär så att jag medvetet skjuter det framför mig som med mycket annat. Det handlar någonstans om en balans som fattas mig, och att jag tycker att det nya är svårt. Det handlar om andan, och hur den allt…
November i min blick
Jag landar på en onsdagkväll som för mig blir en lördag. Livet liksom ter sig så när en arbetar varannan helg och sena kvällar då och då. Men jag har alltid föredragit den rytmen framför det förutsägbara nio till fem livet. Alltid föredragit en arbetsplats som aldrig stannar. Olivträdet på skrivbordet börjar lessa nu…
I hennes rum
Många elefanter har det blivit. Fler av dem köpte jag innan hon ens var född. Tids nog behöver lekrummet bli ett badrum och det känns lite tråkigt, jag gillar det så mycket så som vi har det nu. Men så snart stora salen i huset är färdig så blir det gott om plats för lek…
Horisonter
Den är en sådan vecka som passerar, den lilla vaknar och vaknar och vaknar, enda tills dess att kl slår 06 och jag släpar mig upp och ut i mörkret. Den där stunden då jag kör genom nattsvart morgon, eller sena kvällar för den delen, har blivit helig för mig. Det är då jag…
Muse – Pamela Love
Pamela Love i sitt hem i Brooklyn, läs hela intervjun och se alla bilder på The Coveteur.