Tacksamheten

_TML4191

Jag talar i text med en vän om tacksamhet.
Det är den primära känslan för mig just nu, den som jag håller både mjukt och hårt i samma hand.
Lyckan,
den var aldrig för mig att sträva mot.
Den gjorde mig förvirrad,
rädd.
Så hal och ofta svår, och där uppe kunde jag aldrig riktigt leva utan att blicka ner.

Idag känner jag tacksamhet för det lilla,
men också det stora stora.
För mig själv.
För valen som jag gjort, för omvägar och för de gånger då jag vågade fast jag egentligen inte gjorde det.
Det handlar om tidiga söndagmornar när jag måste lämna dem i sängen i gryningen,
då känner jag sådan enorm tacksamhet för att jag inte stannade, inte nöjde mig med att arbeta med någonting annat än det som hela jag brinner för.

Och precis där infinner sig lyckan.
Som det mest naturliga i världen.


06 Comments

  • Johanna
    Johanna 31 augusti, 2014 at 18:24

    Så fint att jag blir tårögd, och hög igenkänningsfaktor. Njut av söndagskvällen.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 4 september, 2014 at 06:16

      <3

  • Natalie
    Natalie 31 augusti, 2014 at 23:25

    Fan.. Hur hanterade du förändringen från att flytta från stan till landet? Alltid drömt om att flytta till ett vackert gammalt hus på landet men just nu känns det så jävla fel. Vi har barn en dotter på 1 år, min kille jobbar kväll 3 dagar i veckan och pappaledig resten, jag pluggar heltid och har inget körkort. Kuggat uppkörningen två gånger. Är orolig för att vara där ute ensam. För hur lång tid det tar att åka till skolan. För alla möss i huset. För att vi inte ens har ett kök där just nu och jag vet inte när vi ska hinna bygga det. Ägt att taket läcker in… Är så rädd för känslan av att vara isolerad, ensam där ute och utan möjlighet att ta mig därifrån. Hjälp

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 4 september, 2014 at 06:38

      Vi gjorde det lite steg för steg. Först från en stad till en mindre stad, sen köpte vi det lilla huset och var där mest på helger..en längre stunder och tillslut bestämde vi oss för att testa permanent, i ett år. Då hyrde vi ut vår lgh i Malmö. Men ganska snabbt kände vi att vi nog inte skulle vilja vända åter. Sedan fann vi Missionshuset och slog till. Nu bor vi precis i utkanten av en liten by, där finn en förskola vilket känns bra, och lilla I kommer att kunna få vänner häromkring.
      Men mycket handlar ju om timing, nästan allt faktiskt. Min man har ett flexibelt arbete och jobbar mest hemifrån, jag visste att den typ av verksamhet jag önskade arbeta inom ofta finns belägen mer utåt landsbygden. Så, vi befann oss på en plats i livet där det funkade och tog den. Jag har aldrig känt mig isolerad, för fem år sedan hade jag säkert gjort det, men den jag är idag mår bra av att leva såhär.

  • Nanna
    Nanna 1 september, 2014 at 13:25

    Vilken helt fantastisk bild <3 och väldigt fint skrivet om tacksamheten. Kram till dig som vågade följa dina drömmar

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 4 september, 2014 at 06:38

      Detsamma ju 🙂

Comments are closed here.

Translate »