Rörelse

_TML9083

_TML9085

 

Det regnar på morgonen. Hon kryper upp på insidan bakom min rygg och visar tecken med sina händer, ett för päron ett för äpple och ett för apelsin. Sedan viskar hon lågt att hon aldrig vill vara någonstans där jag och hennes pappa inte är. Jag håller hennes hand i min vänstra hand medan hennes bror sover tungt på min högra arm. Mammakroppen, av villkorslös kärlek kan den krökas likt stammen på en hundra år gammal bondsyren.
Dessa stunder är de största.

Det är också särskilt att vakna till ett regn. Jag tror det är ovissheten kring hur länge det pågått utan min vetskap som gör det speciellt.
Det börjar tungt för att sedan övergå i en sådan lätthet att vinden bär det med sig stötvis och formar stora kroppar som hastigt upplöses som om de aldrig funnits.
Det går bara att se längs marken.
Jag står stilla en stund och reflekterar över att det känns så skånskt på något vis. Eller kanske snarare som ett regn ofta ter sig nära ett hav.

Hon stryker sex kaffemått och spiller över bänken och golvet. Det är en sådan morgonen som börjar mjukt för att jag väljer det. Allting tycks handla om en rytm, att finna den som är hennes och inte forcera den åt något håll.

Slutligen blir regn till snö.
Jag dricker litervis med te och äter dadlar sittandes på en pall i köket under tystnaden i en eftermiddagsvila. Jag befinner mig i någonslags rörelse, det blir tydligt, för plötsligt faller ett nytt ljus över det som ska betraktas. Det är både obehagligt och befriande i samma stund.

 


02 Comments

  • Elisabet :)
    Elisabet :) 9 februari, 2017 at 05:09

    Så vackert och närvarande du beskriver vardagen! Förmedlar känslan av att jag också är där.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 9 februari, 2017 at 17:32

      Vad roligt att du uppskattade texten:)
      Kram

Comments are closed here.