Önskestenarna

_TML8032 _TML8036

_TML8042 _TML8051_TML7923

Den är vacker då den fladdrar förbi.
Den tredje helgen i september.
Och jag inser hur jag ser på hösten som en färdsträcka, hur den aldrig riktigt får vara bara sin egen. Utan alltid i skuggan av det om komma skall.
Det är lite sorgligt egentligen. I minnet letar jag efter en tid då det var annorlunda. Jag brukade tycka om att köpa nya stövlar när mörkret kom åter, till kappa, halsduk och väska.
Jag bär aldrig handväska längre.
Inte som förr.
Jag minns inte ens vad jag bar på då.

Idag ryms det lilla i mina fickor, blandat med grå stenar, fjädrar och pinnar min dotter finner längs med vägen.
Hon förklarar att det är önskestenar, och att ingen av dem kan lämnas kvar.
Och livet är lättare nu.
Även om jag bär på sten, så är det lättare.
På det där sättet som det bara kan bli då man behöver mindre.


04 Comments

  • Rebecca
    Rebecca 20 september, 2016 at 20:52

    Det är så fint att en med åren och erfarenheter som de, tillsammans med föräldraskapet bär med sig, allt mer landar i sig själv. Det är som att en sjunker djupare i det som är en själv, lager för lager. Det är en sådan lycka att finna så stor glädje i de små tingen och i de vardagliga små händelserna ❤❤❤

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 23 september, 2016 at 15:30

      Precis så 🙂

  • Lisa
    Lisa 20 september, 2016 at 21:30

    Fina bilder och fina ord!! Fin kväll till er!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 23 september, 2016 at 15:28

      Tack Lisa, glad att du gillar. Önskar dig en fin helg!

Comments are closed here.

Translate »