En kant med fransar

_TML8567_TML8685

Det står en lampa på fönsterkarmen, med min högra fot kan jag precis nå strömbrytaren och med hjälp av tårna vrida den så att knappen kommer in mot elementet och trycka till. Det är en sådan äldre strömbrytare med en rund liten knapp och ett särskilt ljud. Lampfoten är av mässing och den dammiga skärmen har en kant med fransar.
Vi har fortfarande bara enkelglas sedan sommaren vilket gör att fransarna ibland rör sig i korta vågliknande rörelser.
Mellan sängkanten och fönstret ligger hunden instuvad, hon tycks finna trygghet i det trånga utrymmet då hon sover.
Både hon och barnet andas av sömn nu.

I mörkret ligger jag och tänker på något jag vill skriva. En längre text tror jag. Det hela verkar cirkulera kring ett personlighetsdrag som jag brukade beundra hos andra. Subtilt , men ändock så avgörande för vart min uppmärksamhet kom att riktas. Och jag funderar över när det avtog för att sedan upphöra. Jag vet inte om det egentligen handlar om mig. Kanske mer om en tid, och hur en gör en ny stad till sin egen. Kanske handlar det om att se på upplevelsen av kärlek med ögon som åldrats. Det är några avgörande år längs med linjen som jag ofta återkommer till i minnet, där varenda känsla och beslut var så otroligt vasst och impulsivt.
Då kärleken uppträder med ny styrka för varje möte hjärtat gör, så tänker jag att det handlar mer om det egna, att det är vår samlade erfarenhet som möjliggör upplevelsen.

Regnet faller sedan även i Februari. Min blick vandrar upp och ned över det som går att se av min sons profil i tungt morgonljus.
Efter tre koppar kaffe penslar jag en varm skugga istället för en kall på mitt ögonlock.
Kanske hoppas jag att den skall sippra in under den tunna huden och ut i blodomloppet.
Det sker aldrig.
Jag ångrar mig direkt.

 

 


03 Comments

  • Hannah
    Hannah 21 februari, 2017 at 16:09

    jag har just hittat hit via fina kristin på krickelin,
    – & det känns, som flera gånger förr,
    dels som att jag måste tacka kristin för ‘tips’
    som faktiskt betyder något..

    .. dels som att jag bara måste säga tack till Dig,
    för att Du delar med Dig av Dina tankar och Ditt språk
    och därmed en del av Dig och Ditt liv så oerhört fint.

    jag bottnar i hur Du skriver.
    (det är en mjuk dybotten sådär som i sjöar.
    vet Du? – nästan overkligt len.
    men vattnet förvånar mig; ilningen av något mot benet,
    plötsligt, léendet när en näckros kommer flytande
    och jag vet hur det trasslar sig under ytan av rötterna.
    lite så.) det är den finaste av kombinationer.

    hit vill jag komma igen..

    tack för känslan i vilken jag vadar upp mot stranden.
    🙂

    kram från hannah

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 25 februari, 2017 at 21:35

      Tack Hannah <3

  • Caroline
    Caroline 22 februari, 2017 at 20:01

    Fint!

Comments are closed here.

Translate »