Saknaden som inte längre skaver

_TML0711

_TML0735

Jag ökade takten igår, tills dess att jag sprang.
Jag springer så sällan nu, nästan aldrig faktiskt.
Innan jag skadade ryggen för några år sedan, år som känns som två men nog snarare är sex, så var jag en sådan som sprang.

Nu gjorde jag det av en händelse, kanske bara 50 meter.
Och det var lite som att träffa en vän som sedan länge gått förlorad, bara för att inse hur mycket saknad som accepterats och säkert bitvis också förträngts, tills dess att den kommit att bli en del av kroppen och sinnet.
En del som inte längre skaver.
Jag håller den nära för en stund och funderar över hur mycket saknad kroppen bär.

 


No Comment

Comments are closed here.

Translate »