Jag dricker kallt kaffe och mina kinder är sträva av saltet i tårarna som jag grät.

_TML2410

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu, känner mig vilsen bland all fin inredning och buketter och middagar.
Jag är trött, och det är inte mycket av sommarens avskavda nagellack som återstår på mina tånaglar längre. Ibland känns de nästan som en symbol för nuet.
För sådant som brukade spela roll för mig som inte längre ryms.
För sådant som jag tänker att jag ska göra, sen.
För sådant som växer. Alldeles för fort.

Jag dricker kallt kaffe och mina kinder är sträva av saltet i tårarna som jag grät.
Jag tänker att jag saknar min familj så oerhört mycket. Mina föräldrar. Det villkorslösa.
Och den tanken tycks vara nyckeln till det där som jag bär inom. Till den fysiska reaktionen.
Jag vet att jag måste våga ha känslan, att det är det enda sättet.

När de ringer för femte gången från förskolan och kräver ett svar så blir svaret ja.
Och aldrig i mitt liv har jag nog varit räddare.
Att inte förminska, inte av ren impuls trösta eller blunda för den rädslan,
är en konst som kräver så mycket av oss.
Jag vet det nu.

 


13 Comments

  • enannanhelena
    enannanhelena 14 november, 2014 at 17:26

    Skit i det! Skit i glada buketter och glättiga middagsbilder. Alltså skit i att tänka på att det är något som påverkar något på riktigt. Visst, jag kan också älska att fastna i allt det vackra, men bara en kort stund. Sedan känner jag mig, trots allt det kämpiga ibland, glad att återvända till det som är mitt bortanför ytan.

    Älskade t.ex. att flyta bort i de vackra, sommarnostalgiska bilderna, nedanför, som du varit inblandad i. Även om inte allt är på riktigt där heller, så är känslan i dem på riktigt.

    Och. Det är väl bara att gratulera dem som “klarar hela ekvationen”, som jag brukar säga. Men, de flesta av oss måste faktiskt ändå välja var vi tycker att det är viktigast att lägga våra energier. Det känns som att du väljer bra. Väljer det som är riktigt, viktigt för dig och din familj. Kanske känns det som ett litet larvigt trösteord på slutet så här, men, Du kan bara göra ditt bästa. Och det tror jag faktiskt att du gör.

    Kram. Från en som absolut inte känner dig. Men gör det ändå på något vis, efter alla dessa år bland dina ord och bilder.

    /helena

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 14 november, 2014 at 19:08

      Tack för att du fortfarande läser…och tar dig tid att skriva reflektioner på mina texter…år efter år:) <3

  • seventeendoors
    seventeendoors 14 november, 2014 at 19:13

    Äsch, var bara du. Dina bilder och texter är ju så starka. Strunta i allt annat.
    Kram

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 22 november, 2014 at 16:00

      Tack snälla. Det är sådan feedback som betyder så mycket.

  • gabriella
    gabriella 14 november, 2014 at 19:13

    Ville mest skriva att jag känner igen mig i det du skriver och säga att jag finns här om du skulle vilja prata av dig, bolla tankar,ibland lättare med någon man inte känner <3 Stor kram om dig <3

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 22 november, 2014 at 15:59

      Tack Gabriella <3 Tack.

  • malin
    malin 15 november, 2014 at 09:04

    <3

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 22 november, 2014 at 15:58

      Kram du fina<3

  • Kajsa
    Kajsa 18 november, 2014 at 21:17

    Jag känner som vanligt igen mig i det du skriver. Vilsen i allt som finns runt omkring och tiden som går alldeles för fort. Och bland mitt i alltihop att jag känner mig trött och inte orkar eller hinner träffa alla jag vill träffa…det som i slutändan betyder något på riktigt. Kram!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 22 november, 2014 at 15:57

      Relationerna en har är det viktigaste. Jag håller med. Men jag har ett återkommande behov av att ta avstånd från dem också, jag vet egentligen inte vilken funktion det fyller för mig…om det är destruktivt eller inte. Men i perioder tycks jag alltid hamna där…och det går alltid över. Det känns inte meningsfullt att kämpa emot. Behöver gå in i mig själv och göra en u-sväng tror jag.

      • Kajsa
        Kajsa 24 november, 2014 at 09:42

        Jag är likadan, det finns stunder då jag inte orkar träffa någon alls och jag har också väldigt lätt att gå in i mig själv men det är skönt att det går över. Tack för dina ord!

  • Meta
    Meta 19 november, 2014 at 00:50

    Du kära människa, dina ord bär och din rädslan lyckas bryta sig ut i www och det är väl bra. Tillåt dig att klappa dig själv på din kind, du verkar vara en mycket god person och du tar ljuvliga bilder.
    Jag läser vördnadsfullt det du skriver så naket. Det kommer att gå bra med förskolan för livet står inte still hur gärna man vill det ibland och ibland inte alls. Ta hand om dig.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 22 november, 2014 at 15:48

      Tack Meta. Dina ord gör mig glad. Stannar i dem en stund.

Comments are closed here.

Translate »