Den fjärde dagen

_POD2522

Vi får influensan, den lilla och jag.
I dimman försöker jag komma i kontakt med minnet av då jag sist varit så påverkad av ett virus. Inte sedan högstadiet konstaterar jag.
På slutet av den fjärde dagen skrattar jag ett förlösande skratt från magen, jag gör det fast att jag knappt kan andas. Sedan vädrar jag, bäddar rent och vilar på hans bröst.
Och jag tänker på hur mycket det känns som hemma, nära honom.
Tio år passerar och allt i världen hinner ändras tusentals gånger om.
Men han är densamma.
Han är hemma.
Han är tryggheten. Och samtidigt, mitt största äventyr.


03 Comments

  • enannanhelena
    enannanhelena 11 mars, 2015 at 19:58

    Precis så känner jag ju också! (fortfarande efter drygt 20 år tillsammans!) Mannen, myten, legenden liksom. Min man!

    Men vad jobbigt det låter med influensan, själv låg jag och gnydde i flera dagar, över en vanlig simpel förkylning…

    Sänder stärkande vårtankar åt ditt, och din lillas, håll.

    /helena

  • Ninna
    Ninna 11 mars, 2015 at 22:17

    Oj, så fint skrevet! 🙂

  • SaraMy
    SaraMy 13 mars, 2015 at 18:13

    Det är precis så <3

Comments are closed here.

Translate »