Jag somnar mitt på dagen.
Det är omöjligt att inte.
När jag reser mig har täcket lämnat ett avtryck som sträcker sig från ögats utkant ner till mungipan.
Jag synar mig själv i badrumsspegeln medan jag låter fingertopparna på höger hand vandra över avtrycket. Det som vittnar om en trött kropp som vilat tungt och stilla.
En ny relation sitter på en pall i vårt kök, vi talar en stund om ensamhet och jag tänker på hur den aldrig egentligen stört mig, mer än då den uppstått som en konsekvens av närhet till någon annan.
Den egna och självvalda saknar oftast eko på ett helt annat vis.
Inte som sammanhangen då röster tycks flyta ihop och läppar rör sig långsamt utan att jag riktigt för den skull förstår. Jag skyr det.
Och jag tror att hon är lik mig så.
Jag flyttar kaffekoppen över det vita lakanet, den lämnar ringar efter sig som fotsteg.
Och januari ljuset färgar allting kallt utan att be om lov, i en slags ändlös höst som skulle varit vinter,
om vi bara gjort annorlunda för längesen.
Så himla fint. Blir så berörd av dina ord. Gott Nytt År!
Tack Karin, glad att du läser:)
Du har flera gånger beskrivit det här med ensamhet och varje gång är det som att du sätter ord på mina känslor kring det. Ibland är det så skönt att känna igen sig i någon annans ord.
Tack Minna för att du delar med dig ❤
Tack kära du.
Hoppas på en kaffe snart <3
[…] Minna som alltid sätter ord på känslorna så där naket och äkta – rakt in i […]
“Januari en slags ändlös höst som skulle varit vinter,om vi bara gjort annorlunda för längesen.”
Så himla vackert och så sorgligt. Jag är jättefrustrerad över klimatet och arbetar för en bättre miljö. Detta vill jag skriva ut och sätta på väggen på mitt kontor för att påminna mig om varför jag jobbar.
Tusen tack för dina fina ord som blir en liten vila från miljöarbetet!
Tack!
Och all kraft till dig som jobbar med något så otroligt viktigt <3
vilka ord och formuleringar, så himlens vackert alltsammans.
Tack, vad roligt att du läser:)