En ljudlös spricka

_TML2410

 

Jag studerar hennes ansikte i skenet från ett annat rum då hon sover. Det är svårt för mig att förlika mig med hur flyktigt minnet av henne som väldigt liten är.
Bredvid ligger den bruna nallen med plåster och stygn. Den som hon valde i sjukhusbutiken en gång efter att hon fallit och slagit sig.
Hon hade min bleka rosa t-shirt som en av min mammas vännior tecknat det enda smeknamn jag någonsin haft över med hjälp av batik. Stora runda bokstäver någon gång tidigt på 80-talet.

“Minnie”

Jag hade klippt hennes lugg alldeles för kort och mycket snett.
Det var strax innan orden kom till henne med sådan väldig kraft.

Det var maj månad och jag kände mig fortfarande som ett barn som spelade en vuxen. Särskilt i kontakt med denna värld. Den som ställde frågor om personnummer och allergier.
Jag tänkte på min egen mamma och hur hon fumlade med dåtidens patientbrickor i plast för att finna min bland de fyra i hennes plånbok.
När generationer skiftar form skälver det till, som om en ljudlös spricka uppstår i jordskorpan där du ska vandra.
Och hädan efter ska du alltid studera dig själv, både inifrån och på håll.

Jag tror att jag kom närmare en  förståelse för vem jag var.
När jag på en armlängds avstånd studerade henne då hon lekte med ett gammalt Fisher Price garage i lekrummet på barnavdelningen.

Ett, som sedan länge tappat färg.

 


02 Comments

  • Emmie
    Emmie 8 januari, 2017 at 22:04

    Alltså, jag dör alltid en smula och föds på nytt efter dina blogginlägg, dina vackra djupa berörande iakttagande texter om föräldraskap och dig och dina barn, allt som ju är lite i samma fas ungefär på ett sätt med mig/mitt liv.
    Som att vissa saker sätter du ord på som jag sökt men inte vetat att jag sökt förrän jag läser dom, orden, tankarna, reflektorerna.
    Tack för att du delar med dig. Tack

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 11 januari, 2017 at 09:54

      Tack för att du läser <3
      Kram

Comments are closed here.

Translate »