Hålrum

_TML8460_TML8471_TML8461_TML8480

Jag finner inte hålrummen i slutet av oktober, dem där jag oftast förflyttar orden från tanke till tangenter.
Resultatet blir en upplevelse svår att teckna, de liksom staplas på hög i mitt bröst och skapar en slags förvirring.
Som när jag under mörka nätter försiktigt söker efter det nedersta trappsteget med min ena fot. Rädd att ta miste och falla.
Hålrummen är inte i första hand till för andetag utan för eftertanke.
Jag vill inte att någonting ska äta upp dig, så säger min dotter en kväll innan hon somnar.
Och jag reflekterar över hur hennes tankar alltid landar med sådan tyngd att mitt inre skälver till.
Att alla bitar som jag tänker att jag varsamt lagt lyfts från bordet för att sedan landa på en ny plats,
bara med en tanke, en frågande blick,
ett andetag.
Hon besitter denna kraft. För hon finns i mitt blod.

De sista löven faller även denna höst.
Vinden som drar genom en asp, ett smattrande ljud som alltid får mig att stanna upp.
Jag tror jag gick i tredje klass då min lärare menade att asplöv darrar just så av rädsla att avverkas och bli till tändstickor.
Det är det enda jag tydligt minns att jag lärde mig.
Jag tänker att det säger någonting om mig,
om vem jag alltid varit.


1 Comment

  • Maudesty
    Maudesty 2 november, 2016 at 08:52

    Känner tacksamhet för dina ord och ett lugn infinner sig alltid medan de sjunker in.
    Jag kan relatera till dem och det gör mig mer verklig och levande.
    Tack för att du delar dem! Tack!

Comments are closed here.

Translate »