Utsikten hon lämnade efter sig

_TML8417 _TML8434 _TML8435 _TML8443_TML8440_TML8447

Jag ammar honom till sömns under total tystnad. Sovrummet är kallt och mobilen med de ljusgröna origamitranorna snurrar motsols.
Det är dagarna innan nordostliga vindar bryter tystnaden. Jag drar mig för att tvätta, diska eller spela musik, allt som skulle rivalisera med ljudet från vinden då den drar genom trädkoronor och murstock.  Och den jordiga, levande smaken av rödbetor och ingefära är den bästa för mig nu.
Jag skriver i mitt hjärta att det här är en vacker tid.
Att jag behöver minnas det nästa år då sommaren dör. Att inte vara rädd.
Kanske rörde det mig mer än vanligt i år då det är löven från knopparna som sprack då han föddes som nu faller.

Det är den första hösten sedan lönnen på vår bakgård föll.
Utsikten hon lämnade efter sig är magnifik.
En vän frågade mig en gång om jag fortfarande kunde se det?
Och jag tänker att det ligger något däri.
För stundtals då jag befinner mig i en annan vinkel så sker något med min blick. Och jag känner igen det.
Det är densamma som min sons då han betraktar träden eller regndropparna då deras tyngt drar dem nedför fönsterglaset.
Det är att bli uppfylld av något.


02 Comments

  • Rebecca
    Rebecca 17 oktober, 2016 at 15:10

    Så fint! Jag tänker att det finns så mycket att lära av de små. Att verkligen vara i stunden och att finna en större upplevelse av det till synes enkla som finns runt i kring oss. Det ger så mycket att försöka se världen med ett barns ögon.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 18 oktober, 2016 at 13:20

      Verkligen 🙂
      Årstiderna och även traditioner har fått ett rejält uppsving för mig sedan jag bli mamma.

Comments are closed here.

Translate »