Solar plexus

_POD5089

Vissa av dagarna har jag fortfarande gårdagens nattkräm kvar i ansiktet och äter tjocka skivor brieost till lunch.
En av de där dagarna tar jag ett bestämt tag om botten på en blå ikeakasse och häller ut delar av den som jag varit på en obäddad säng.  Sju par jeans som går att dela in i två epoker, de med hög midja och utsvängda ben och de som är lite trasiga. När tyget möter mina lår så är det som att återse en gammal vän från någon stad där jag levt och plötsligt höra hur min accent får en ton som gått förlorad.
Det är som att minnas en bit av sig själv, en vars betydelse underskattats. Jag har alltid känt ett alldeles särskilt obehag inför den sortens saknad. Med den blir det uppenbart för mig hur mycket känslor som finns arkiverat i våra årsringar. I mina finns relationerna som jag aldrig ville leva utan men ändå lever utan.
Ibland möts man på en gata, ibland susar bilden av ett ansikte förbi i något av vår tids flöden. Och för ett ögonblick uppstår kontakt med saknaden.
Du fattas mig.
Och sedan. Ingenting mer.

Min son söker sin syster i augusti.
Och när hon får honom att skratta öppnas ett rum inom mig, precis vid solar plexus, där ingen någonsin varit.
En plats jag själv inte ens visste fanns. Kanske uppstår den i ögonblicket? Kanske har den alltid funnits där som ett reserverat rum bredvid de andra, där golven redan slitits, färg krackelerat och flagnat.
Där människor finns och där människor fattas.
Ut genom den öppna dörren flödar en orange nästan rödfärgad värme som på mindre än ett ögonblick når varenda cell i min kropp.
Jag står i köket, på det rutiga linoliumgolvet som är täckt av månader av smuts (en mor före mig valde grått mot svart istället för vitt av just den anledningen). Det är första gången då det sker.
Och med det.
Blir jag aldrig densamme igen.

Hos min bästa antikhandlare finner jag en kruka som är stor och blå och väldigt många år.
Den är sprucken och lagad där, säger han och pekar osäkert på en slarvigt klistrad nagg.

Vem av oss är inte?
Svarar jag och betalar.


04 Comments

  • kristin på krickelin
    kristin på krickelin 26 augusti, 2016 at 11:02

    Hej och tack för en stunds vila och reflektion i ditt vackra inlägg. Saknar dig. kram och fin helg till er.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 27 augusti, 2016 at 23:08

      Önskar dig detsamma kompis <3

  • strenghielm
    strenghielm 26 augusti, 2016 at 12:41

    Kan du inte bara gå till ett förlag nu? Älskar dina texter!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 27 augusti, 2016 at 23:09

      Haha:) Du får bli min manager Mari, lite mer driv i dig;)
      Kram

Comments are closed here.

Translate »