Falla för att landa mjukt

_TML7148

Jag tar på mig ett vitt linne, det är nopprigt och axelbanden i resår har fått en aningen gråare ton efter all tvätt.
Mot det vita blir det fult.
Linnet korvar sig på ett alldeles särskilt sätt över magen, jag måste ha använt det ofta under min graviditet.
Det känns skönt på något vis.
Lite så som jag känner mig i min kropp, som förkrympt, lite lös, mjuk och svajig.
Jag tar en klunk av mitt kaffe och tänker att det är en känsla som jag inte kommer att kunna återskapa om år från nu. Den förkrympta svajigheten.
Det är min andra kopp denna morgon. Jag har redan letat febrilt efter den grå stengods muggen med det blå fåglarna på, den som jag drack min första kopp ur och sedan placerade någonstans.
Jag vet det för att den är mitt förstahandsval och nu saknas den på hyllan.
Jag är slarvig så.
Inte som min man som håller fast vid en och samma kopp från morgon till kväll.
En dag när jag städar i en hylla finner jag en tjock lädermapp högst upp, dammtäcket ovanpå vittnar om att den säkert legat där ostört sedan vi flyttade in.
I mappen ligger intyg och diplom, små pappersbevis på säkert allt han har tagit sig för under sitt liv.
Det mesta är inplastat.
Inget är skrynkligt.
Inget har legat månader i en ficka eller längst ner i en väska.
Inget har kaffefläckar.

Jag bläddrar en stund i mappen och tänker på hur olika vi är.
I huset där jag växte upp fanns en låda i köket som endast innehöll pennor. Olikfärgade bläckpennor med företagslogotyper blandat med ovässade blyertspennor som någon hade tuggat på.
De dem flesta hade gemensamt var att ingen av dem fungerade.
I hemmet där jag växte upp så la man tillbaka dem där ändå.
Lådan var i anslutning till telefonen så varje gång man skulle anteckna något meddelande räfsade man frustrerat runt i lådan efter en penna som fortfarande innehöll en gnutta bläck.
Det var på den tiden då det fanns en stationär telefon i köket.
På den tiden då någon ropade “jag tar det” och sprang till köket då den ringde.
I stunden då jag tänker på det känns det nästan sorgligt att mina barn aldrig kommer att få uppleva det.
Telefonen vars sladd aldrig nådde tillräckligt långt.
I tonåren brukade jag använda en förlängningssladd som jag drog genom hallen bort till mitt rum för att kunna tala ostört i timmar.
Endel av min vänner hade egen telefon på sitt rum. Det tycktes vara höjden av frihet och lycka då.
Det, och att få röka hemma under fläkten i köket.
Jag fick en annan typ av frihet. Den att få växa fritt.
Den att få begå mina egna misstag.
Den som för mig var osynlig och självklar då.
Inte nu.

Jag har tänkt mycket på min uppväxt sedan min son föddes.
På hur jag har blivit en sådan som inte har en skinnmapp med mina papper.
Kan inte minnas att jag gjorde det på samma vis då min dotter föddes. Kanske för att två barn innebär något annat.
En större familj.
Fortfarande långt ifrån den jag själv växte upp i, men ändå med ett betydande större mått av det kaos som genomsyrar mina minnen.

Juni månad krymper till snart ingenting i min kalender.  Jag spelar Joan Baez på morgonen.
Min son somnar  på min högra arm, så pass tungt att jag efter en stund kan lösgöra den för att skriva med två händer.
Överallt kittlar det av hårstrån som faller från mitt huvud. De som graviditetshormonerna så generöst låtit mig behålla fram tills nu.
I slutet på den fjärde trimestern skall också dem falla.
Falla för att landa mjuk.


04 Comments

  • Linda
    Linda 22 juni, 2016 at 21:40

    Du beskriver tiden med en ny familjemedlem så himla fint, på ett sätt där det märks att alla känslor får plats. Funderar själv så mycket på hur det kommer att bli i vinter, lilla sonen ska få syskon och jag kan inte greppa hur det kommer att bli. Känns både spännande och skrämmande på samma gång.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 25 juni, 2016 at 11:50

      Tack:)
      Jag tycker nog mest om att skriva om situationer där känslor är delade och sammas om utrymme. Kanske för att livet ofta ter sig just så, och för att det finns en viss utmaning i att skildra det.
      Hoppas att du får må bra i din graviditet.

  • Karin
    Karin 3 juli, 2016 at 11:32

    Herregud så fint Tuva. Dina texter alltså, lika fina som Tranströmers.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 6 juli, 2016 at 11:51

      Tack, det var väl höjden av fin respons du 🙂

Comments are closed here.

Translate »