Syrenerna vissnar över en dag i försommarvärmen.
Och jag tänker på tiden.
Det är för mig återkommande nu.
Min sons rygg blir starkare i mina armar och uttrycket i min dotters ansikte förändras. Jag tänker att hon är som jag, då hon sjunger sånger efter egen melodi och ser åt alla håll utom dit hon i stunden är påväg.
Jag läste någonstans att dagarna är långa, men åren korta. Och tänker att det just nu är mer sant än något.
En tidig morgon ser jag på oss utifrån där vi ligger alla fyra i en soluppgång som letar sig in under rullgardinen.
Jag tänker på det stora i att vi tog oss ända hit.
På en önskan som jag viskade när en stjärna föll över Valdemarsudde. Det är många år sen nu.
Och med honom blev allt möjligt.
Allt det som jag tvivlade på om mig själv,
och om världen i stort.
Med honom blev allt möjligt
06 Comments
Comments are closed here.
Tuva Minna Linn
Jag heter Tuva Minna Linn, på min blogg skriver jag främst betraktelser utifrån inre upplevelser men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt.
Du som önskar är välkommen att kontakta mig på, tuvaminnalinn@oddlovin.com
Latest Posts from the Collective
-
Ljusinsläpp, minimalism och en blodröd rönn 20 januari, 2021 -
Intentioner 7 januari, 2021 -
Nästa år, då jävlar 30 december, 2020 -
Under konstruktion 29 december, 2020
Herregud så vackert.
Tack snälla. Glad att du tyckte om 🙂
Så fint. Så glad att få ta del av dina texter igen. Önskar dig en fin söndag!
Detsamma! <3
Är så vansinnigt glad och tacksam att den här platsen, din plats finns igen. Vackert. Tack.
Vad glad jag blir:)
tack själv för att du läser!