“I ask myself what will they remember when I am gone or when they are grown and cradling the hurts of their own childhood. I wonder which pieces of this magnificent, messy effort will be worthy of recall and which will fall by the wayside, detritus of days lived in the sunset colours of our love for them. I know that much, if not most, will be packed away in the recesses of what I hope they think of as a happy childhood. Will moving be one of the sharp shards they carry gingerly? Angrily? Perhaps tenderly? Will they demand explanation and reasons for the wanderings of my heart?
Will I have any?”
Citatet kommer från en text jag läste av Hillary Bowen på The Ma Books.
Den omfamnar något av det som för mig har varit svårast sedan jag fick barn, besluten kring hur och var vi ska leva. Vad som bör prioriteras högst och vad vi är beredda att göra avkall på.
Nästa år börjar vår äldsta skolan, det aktualiserar verkligen den där känslan av att behöva fatta beslut som vi förhoppningsvis skall kunna förhålla oss till en ganska lång tid framöver.
För mig är det svårt. Som vuxen har jag flyttat mycket, så pass att det kommit till att kännas som en naturlig del av att leva. Att tänka att en plats är någonting som man har bara för ett tag på något vis.
Men i samma andetag önskar jag också någonting annat för mina barn.
Du finner texten i sin helhet här.
Jag rekommenderar den varmt.
vilken fantastisk bild! Och ja, jag funderar också mycket över det, vad som kommer ha mest betydelse för dem av alla beslut jag tagit, hur allt landar.
Allt det där som man aldrig kan veta <3
fantastisk bild och citatet du valde som rubrik slog an hos mig. det finns så mycket av livet som vuxen förälder som jag aldrig anade när jag själv var barnet (förstås).
Just precis så <3
Tack.