En ömsint storm

Jag fastnar en stund på dropparna som faller ifrån taket.
Det kulörta lamporna hänger längs väggen på mina föräldrars terass året om.
De ser ledsnare ut nu,
inbillar jag mig.

Jag tänker på något jag läste, att om ett år från nu är ingenting längre detsamma.
Tanken, de ledsna lamporna och dropparna tillsammans bekräftar den primära känslan.

Att jag ingenting vet.
Och däri vilar rädslan.

Det är en undervattensström.
Stundtals låter jag fötterna lätta från botten och känner hur min kropp slits med.
En omisskännlig impuls att vilja hänge mig åt känslan.
En ömsint storm.

Och i bröstet bultar kraftfullt,
det väderbitna hjärta som är mitt.


02 Comments

Leave your comment
  • Annacate
    Annacate 29 december, 2017 at 21:24

    Så fint Minna. Du och orden <3

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 3 januari, 2018 at 22:08

      Tack <3

Lämna ett svar till Annacate Avbryt svar

Translate »