“Detta är den sjuttonde kvällen då jag inte ringer dig”

Jag hör i mitt vänstra öra hur hjärtat bultar i bröstet.
Nacken kröker lätt mot en uppdragen axel. Jag håller andan i en kraftfull önskan att kunna hänga upp varenda känsla på det pulserande ljudet.
Det är för mycket för mig att bära.
Därav.

I periferin passerar magnolians tid.
Jag ser det ske som genom ett krossäkert glas. Utan tillgång till varken doft eller ljudet utav.

En kväll noterar jag hur någonting i min hals öppnas och stängs då jag gråter.
Jag sitter naken på sängkanten och pressar mina ena hand över den andra på den plats i bröstet där det känns som att livet är påväg att explodera.
Ett hårt tryck. Och sedan detta något som öppnas och stängs.
Jag kommer på mig själv med att reflektera över ifall detta är mitt sätt att gråta nu.
.
.

Hon säger, jag har inget.
Och jag håller henne i det tysta.
Givetvis är det inte helt igenom sant. Men jag vet att det är hennes upplevelse som är det väsentliga.

Jag säger att hon fattats mig.
I stunden kan jag inget annat göra. Även om jag vet att orden är allt för stora.
Även om jag vet att de kommer att skrämma henne.

Tårarna som sedan följer har sitt ursprung i en bild som jag inte vill berätta för henne om.
Jag beslutar mig för att härbärgera den i ensamhet samtidigt som jag låter blicken vandra över hennes ansikte.
Det är detaljerna som gör henne vacker.
Hur hon tar in ett rum eller en annan människa.
Hur hennes ögon tänker.
Sättet som hon lutar sitt huvud lätt då hon går.

Jag tänker att jag tappar henne på en måndag.
Trycket i bröstkorgen är mestadels horisontellt. Även om det också stötvis är av en mer sönderfallande karaktär.

Hon menade att hon kanske bara var en bild för mig.
Jag svarade henne aldrig att jag tror att allting kanske ändå är.
.
.
.
.

Jag lyfter telefonen från golvet och förmedlar,
Detta är den sjuttonde kvällen då jag inte ringer dig.

.
.
Foto – Isabell N Wedin